Lycka.
Ett ord fyllt med goda associationer men också mycket ångest. Något att sträva efter. Kanske aldrig fullt ut äga och känna. Strävan kanske är lyckan i sig?
Är det inte det som är målet med livet, att vara lycklig. Så komplicerat. Så ytterst komplicerat. Att sätta sig själv först. Gör det som gör dig lycklig. Bara du blir lycklig så blir vi också lyckliga. Ja, så säger alla. Men ytterst få menar det. Innan du springer iväg och blir lycklig måste du leva smart först. Leva rätt. Plugga, jobba, älska andra, var trevlig. Så många regler och uppmätta vägar att följa. Lyckan ska komma sen. När man är klar, har gjort allt som förväntas, för man ska inte bara gå omkring och vara lycklig, inte utan att först ha jobbat för… Det, tänkte jag skriva, men det blir ju fel. Jobbat för… Att leva rätt. Ja, att leva rätt är det som många inklusive mig själv gör idag. Jag lever inte efter att bli lycklig, jag lever efter att göra rätt. Hoppas att det sen ska leda till lycka. Någon gång i framtiden. Gåvor kommer till de som jobbar hårt. Men vad händer om man jobbar hårt för helt fel sak?
Jag har försökt på senare tid leva mer efter att bli lycklig, inte lika mycket efter att göra rätt. Svårt, ytterst svårt. Det växlar gärna över och blir en önskan om att göra andra lyckliga. Eller att jag försöker för mycket på för kort tid. Alltid lika otålig. Kan inte vänta. Strävan och väntan kanske är det som gör en lycklig människa? Är det lärdomen här i livet, vi är hela tiden ett ”work in progress”. Kanske.
Nästa sommar, det är mitt mål. Då ska jag leva efter strävan att bli lycklig. Jag ska jobba på min lycka. Inget annat. Jag ska resa, arbeta och känna. Förhoppningsvis känna förundran och kärlek för saker igen. Som jag kände här om kvällen när jag gick på kvällspromenad genom Stockholm, Gamla Stan. Vackra hus, musik som tycktes finnas i luften. Vackert ljus från solnedgång och varm choklad från glada människor som värmde händerna. En god vän i sällskap. Jag kände lycka då. Kort och intensiv lycka. Dit vill jag nå igen. Ofta och länge. Det ska bli min strävan.
Livslångt mål: Känna lycka.
Största rädsla i livet: Inte lyckas uppnå livsmålet.
För vad är livet utan lycka? Meningslöst i mina ögon. Strävar man efter helhet som människa tror jag att allt annat faller på plats, lyckas känna lycka över hela den egna varelsen.
Heavy eller hur? Men otroligt viktigt. Ska bli skönt att läsa det här en dag när jag grävt ner mig sådär riktigt djupt i känslomässiga hålet, som jag vet att jag kommer göra många gånger i framtiden.
