lisaslilla

Att studera är inte enkelt nu för tiden, mycket press och krav läggs på oss ungdomar. Efter en hösttermin som i folkmun kallas utgallringsterminen så har jag överlevt. Men bara knappt. På vägen lämnade jag lite nervsammanbrott och utryckta hårtussar. Kanske även mitt förstånd.
Det var dags för en paus och jullovet nalkade. Jag bestämde mig för att åka till Berlin med mitt tjejgäng från gymnasiet. Fem dagar med festande och ätande, snökaos på Skavsta som gjorde att vi fick en extra dag och julklappsstress när vi kom hem. Äntligen kom julafton och julefriden sjönk in i min själ som lugnande balsam. Jag började gymma för att få bort alla stresskilon jag ätit upp under hösten och såg fram emot en vårtermin som det viskades löften om, nu blir det lugnare.
Det var då det slog mig. Praktiken. Vi skulle i två veckor slängas ut i verkligheten på en riktigt lokaltidning och göra riktiga tidningsartiklar. Inte fejkade med röda markeringar från trötta lärare. Ut ur bibliotekets mörker med de solskygga journaliststudenterna. Så nu sitter jag här på min lokaltidnings redaktion och försöker förstå vad som har hänt. För på något sätt känner jag mig så hemma här, blev välkmomnad in i gemenskapen direkt. Två små artiklar med mitt namn under har redan kommit in i tidningen. Nu idag ska jag även få göra ett helt person porträtt och två enkäter.
Jag tror att jag kommit till Nirvana. Men som vanligt i mitt Nirvana finns den lätta gnagande känslan i mitt solarplexus. Den som aldrig riktigt tystnar med sitt viskande om att jag verkligen inte ska tro att jag är något, fortfarande kan allting gå fel, du kan ju faktiskt inte det här på riktigt. Du bara låtsas och de har inte märkt det än.

Men vet ni vad? Med en vecka kvar på min praktik känns livet så pass bra att jag ignorerar den rösten. Jag har vart duktig och kommer fortsätta göra bra ifrån mig som glad amatör. För vem förväntar sig stordåd av en ljusskygg journaliststudent som knappt gått en termin på högskolan?
Jag till och med struntar i att tre av mina vardagar jobbar jag 12 timmar och de andra två tränar jag. Helgen går åt till att skriva uppsats och försöka bete mig som en normal människa runt mina vänner.
Men de är redan misstänksamma. De har märkt förändringen. De sträckta axlarna. Det lilla leendet som inte riktigt går att trycka ner. Men den största ledtråden, hon tackar nej till fika!
Det betyder bara en sak enligt mina vänner. Jag är lycklig och har fullt upp.
Livet är äntligen i rörelse igen för Lisa. Inget stilla sittande med näsan i böckerna och händerna fläckiga av bläck, inget mer ”Nej jag hinner inte träffas, jag måste skriva tre analyser tills imorgon.”

Livet som arbetande och fokuserad kvinna verkar passa mig. Vem trodde det?