lisaslilla

Folk får ofta en ganska fel uppfattning om hur jag är som person när de ser mig för första gången. De tror att jag är lite butter och grinig av mig. Distanserad som det heter på fint språk.
Jag har nämligen, när jag sitter och funderar, ett mycket koncentrerat och tjurigt uttryck i ansiktet. Tankerynkorna framträder mellan ögonbrynen och mungiporna pekar nedåt.
Några vänner påpekade detta för mig när jag fortfarande tävlade i hästhoppning, de påstod att folk höll sig undan mig på framhoppningen för att jag såg så arg ut. När jag bara var koncentrerad.

Efter att jag fått denna insikt så försökte jag gå runt och se glad ut mest hela tiden.
Vilket skapade en massa problem. Min bästa vän i gymnasiet berättade att första dagen vi sågs på uppropet så tyckte hon att jag såg ut som världens största tönt som satt och smålog hela tiden åt ingenting.
Men tack och lov ändrade hon åsikt under resten av åren. Kanske för att jag ganska snabbt gav upp mina försök att vara glad i ansiktet hela tiden. Det var tröttsamt och obekvämt.
Jag har helt enkelt ett buttert utseende, och det är okej.

Som person är jag väldigt bestämd och har starka åsikter.
Men jag tycker om att iaktta andra och lyssna på deras kommentarer och samtal innan jag ger mig in i hetluften. Detta kanske kan för utomstående se ut som att jag är blyg eller lite osocial. Fel, fel, fel. 
Blyg är jag inte, försiktig när det gäller nya människor ja, men min åsikt säger jag alltid och inte flackar jag med blicken när det blir lite jobbigt.

Allt detta tillsammans skapar kanske en lite förvirrande personlighet och utstrålning.
Men den lyckas alltid dra till sig de gamla tanterna på bussen eller tåget. Nästan 100 procent av de söta små tanterna väljer att sitta bredvid mig och börja kvittra om den nya stödstrumpan.
Eller varför inte den söta, lite lätt förvirrade gamla gubben med målade fingernaglar och pälskappa som åker min buss varje morgon. På något sätt har han pekat ut mig som resekamrat för nog sjuttsingen sätter han sig bredvid mig om han ser mig.
Men jag klagar inte, jag får underbara små vardagsberättelser helt gratis varje gång jag åker buss eller tåg själv.

Så nästa gång ni ser mig sittandes med en butter min, stirrandes ut genom fönstret på bussen eller tåget, gör som tanterna och gubbarna och ge mig en chans.
Jag lovar att även jag har lite historier att berätta.