lisaslilla

Idag har jag vart jätteduktig!
Trots att jag spontan-festade-på-krogen med Johanna och Hannis igår så gick jag upp klockan 07.00, klädde på mig, packade träningsväskan och åkte till skolan. Gick i skolan till 12, åkte och tränade i en timme.
Kom hem, tog in posten, bokade bord på Michelangelo i stockholm åt mig och Jossan (som är uppe ifrån Malmö) och duschade en andra gång! Sedan käkade jag lunch och tog fram alla möjliga tågtider...
Nu ska jag fixa iordning mig och börja åka upp! Shoppade lite på rean idag också, efter träningen, som jag ska gå igenom och hitta nått snyggt att ta på mig. Jag var superduktig på stan med, köpta INGA skor, örhängen eller andra smycken, ingen svart klänning, kjol eller tröja! Hur duktig är inte jag??!
Bestämde träff med Jojo imorgon också, dra till Rönninge och hälsa på. Ska bli nice.
Vad mer... Hmm..
Nej det var allt för nu!

HA DET GÖTT.

Liten uppdatering på hur jag mår och är just nu;

Det är ju ett utbrett faktum att allting tar slut någon gång. Ändå blir jag alltid lika förvånad när den sista dagen kommer. Idag är min sista dag på praktiken på Länstidningen. Praktiken började med en nervös ljuskygg student som knappt visste vad en byline var för något. Nu vet jag.

På något sätt blev jag direkt inkastad i gruppen som utgör del 2. Ett härligt gäng med många skratt och gliringar, men också mycket intelligenta och inspirerande samtal. Tänk vad man lär sig bara genom att kasta sig in i något nytt med huvud och armar före. Titta inte innan du hoppar, bara kasta dig ut. Det har gett mig mersmak och en iver att göra om det. Göra lika bra ifrån mig i ett annat område jag inte kan något om.

Det snackas i min tjejgrupp om en tågluff genom Europa i sommar. Jag var ju på båtluff i de grekiska öarna förra sommaren… Men det är en helt annan sak, då bodde vi på hyffsade ställen i ett och samma land, samma område. Den här gången blir det allt mellan Krakow och Paris. På 22 dagar. Snacka om att kasta sig in med huvudet först utan att titta. Jag har inte mycket pengar, nästan inge alls faktiskt. Men jag har planerat att ta mitt körkort i sommar. Ta en intensivkurs. Då tar jag ifrån mina fonder som mormor och morfar sparat åt mig. Kvar har jag räknat ut, blir ungefär 10 000kr. Jag har 5 000 på mitt eget sparkonto. Det blir 15 000 – precis lagom till en tågluff på 22 dagar. Känns mycket lockande…

Till våren kommer en ny termin i skolan. Nu är det Etnologi som gäller för hela slanten. Gå tillbaka till mina beteenderötter lite. Känns också bra. Tryggt och spännande på samma gång. Hoppas att jag inte hamnar i limbo mellan att kunna allt och inte veta något. Ha alla förkunskaper men inte kunna applicera dem på verkligheten. Men det kommer gå bra. Jag kan saker. Om inte annat lär jag mig. För jag hatar att vara dålig på saker. Finns inte i mitt universum.

Imorgon ska jag på basket, träffa Therese och gå på Jojos födelsedagsfest. Söndag ska jag jobba på Telge. Mindre lockande, men helt okey. Det ger pengar. Pengar till en tågluff runt Europa.

Så se upp Krakow, Berlin, Paris, Budapest, San tropé, Prag och Amsterdam! För här kommer jag, med huvudet först och tanken sen.

Jag bor bakom julgranen. Det är sant, mitt rum på min praktik ligger in bakom en gran och på bara en vecka har jag blivit en mästare på att vika kroppen i farten så att jag kommer in helt oskadd och utan att folk känner behovet av att ropa ”timber”! Men så började inte första praktikveckan.
Jag hade en incident där jag lyckades fastna med jackan i en granklyka, hela granen höll på att tippa över och jag grep tag i allt jag kunde greppa. Paniken körde runt i magen som inför backen i en bergochdalbana och svetten störtade fram i ansiktet. Jag lyckades få ett bra grepp om stammen och vinklade tillbaka granen i rät vinkel.
En lång utandning och ett sakta släppande av det krampaktiga greppet.
Jag vänder mig om och hör ett högt rassel följt av två klinkanden mot golvet. Jag slutar snabbt ögonen och hoppas på det bästa när jag sakta vänder mig om igen.
På golvet ligger två små röda kulor och tindrar upp mot mig.
Oskadda. Tack och lov.

Men nu idag, efter att jag lyckats träna in mina ninja-undanmanövrar så åker granen ut. Sorligt men sant.
Det är väll dags antar jag, men det känns som om granen blivit som en kär vän till mig på bara en vecka.
Jag har ju blivit ”hon som sitter bakom granen”. Har jag skrivkramp kan jag bara sitta och titta på den fina glittrande granen.
Men nu är det över. Nu ska den bort.
Hoppas den har uppskattat sällskapet lika mycket som jag gjort.

Ett nytt smeknamn kommer nu behövas, vad ska jag nu nämnas som? Praktikanten nummer två? Eller hon innan trappan? Det känns inte lika bra.
Nåja, allt tar ju slut så småningom. Min praktik har bara en vecka kvar och jag bävar inför slutet.
Inte bara för att jag ska ha skrivit en sex till åtta sidor lång rapport (som jag inte ens börjat på), men också för att jag verkligen har trivts här ute i verkligheten.
Bibliotekets mörka vrår och föreläsningssalarnas kalla stolar lockar inte lika mycket längre.
Jag som trodde jag skulle längta tillbaka till skolan hela praktikperioden.

Men nu är granen snart är borta. Hon som satt bakom granen slutar snart sin praktik.
Plugget och mitt vanliga smeknamn är på väg tillbaka in till min verklighet. Kulla-Lisa är snart tillbaka i allas munnar. Men jag kommer krampaktigt hålla kvar i min gran.
Bara lite till tänker jag njuta av det förgängliga.
För allt tar ju slut, så det gäller att njuta så länge det varar.

Folk får ofta en ganska fel uppfattning om hur jag är som person när de ser mig för första gången. De tror att jag är lite butter och grinig av mig. Distanserad som det heter på fint språk.
Jag har nämligen, när jag sitter och funderar, ett mycket koncentrerat och tjurigt uttryck i ansiktet. Tankerynkorna framträder mellan ögonbrynen och mungiporna pekar nedåt.
Några vänner påpekade detta för mig när jag fortfarande tävlade i hästhoppning, de påstod att folk höll sig undan mig på framhoppningen för att jag såg så arg ut. När jag bara var koncentrerad.

Efter att jag fått denna insikt så försökte jag gå runt och se glad ut mest hela tiden.
Vilket skapade en massa problem. Min bästa vän i gymnasiet berättade att första dagen vi sågs på uppropet så tyckte hon att jag såg ut som världens största tönt som satt och smålog hela tiden åt ingenting.
Men tack och lov ändrade hon åsikt under resten av åren. Kanske för att jag ganska snabbt gav upp mina försök att vara glad i ansiktet hela tiden. Det var tröttsamt och obekvämt.
Jag har helt enkelt ett buttert utseende, och det är okej.

Som person är jag väldigt bestämd och har starka åsikter.
Men jag tycker om att iaktta andra och lyssna på deras kommentarer och samtal innan jag ger mig in i hetluften. Detta kanske kan för utomstående se ut som att jag är blyg eller lite osocial. Fel, fel, fel. 
Blyg är jag inte, försiktig när det gäller nya människor ja, men min åsikt säger jag alltid och inte flackar jag med blicken när det blir lite jobbigt.

Allt detta tillsammans skapar kanske en lite förvirrande personlighet och utstrålning.
Men den lyckas alltid dra till sig de gamla tanterna på bussen eller tåget. Nästan 100 procent av de söta små tanterna väljer att sitta bredvid mig och börja kvittra om den nya stödstrumpan.
Eller varför inte den söta, lite lätt förvirrade gamla gubben med målade fingernaglar och pälskappa som åker min buss varje morgon. På något sätt har han pekat ut mig som resekamrat för nog sjuttsingen sätter han sig bredvid mig om han ser mig.
Men jag klagar inte, jag får underbara små vardagsberättelser helt gratis varje gång jag åker buss eller tåg själv.

Så nästa gång ni ser mig sittandes med en butter min, stirrandes ut genom fönstret på bussen eller tåget, gör som tanterna och gubbarna och ge mig en chans.
Jag lovar att även jag har lite historier att berätta.

Att studera är inte enkelt nu för tiden, mycket press och krav läggs på oss ungdomar. Efter en hösttermin som i folkmun kallas utgallringsterminen så har jag överlevt. Men bara knappt. På vägen lämnade jag lite nervsammanbrott och utryckta hårtussar. Kanske även mitt förstånd.
Det var dags för en paus och jullovet nalkade. Jag bestämde mig för att åka till Berlin med mitt tjejgäng från gymnasiet. Fem dagar med festande och ätande, snökaos på Skavsta som gjorde att vi fick en extra dag och julklappsstress när vi kom hem. Äntligen kom julafton och julefriden sjönk in i min själ som lugnande balsam. Jag började gymma för att få bort alla stresskilon jag ätit upp under hösten och såg fram emot en vårtermin som det viskades löften om, nu blir det lugnare.
Det var då det slog mig. Praktiken. Vi skulle i två veckor slängas ut i verkligheten på en riktigt lokaltidning och göra riktiga tidningsartiklar. Inte fejkade med röda markeringar från trötta lärare. Ut ur bibliotekets mörker med de solskygga journaliststudenterna. Så nu sitter jag här på min lokaltidnings redaktion och försöker förstå vad som har hänt. För på något sätt känner jag mig så hemma här, blev välkmomnad in i gemenskapen direkt. Två små artiklar med mitt namn under har redan kommit in i tidningen. Nu idag ska jag även få göra ett helt person porträtt och två enkäter.
Jag tror att jag kommit till Nirvana. Men som vanligt i mitt Nirvana finns den lätta gnagande känslan i mitt solarplexus. Den som aldrig riktigt tystnar med sitt viskande om att jag verkligen inte ska tro att jag är något, fortfarande kan allting gå fel, du kan ju faktiskt inte det här på riktigt. Du bara låtsas och de har inte märkt det än.

Men vet ni vad? Med en vecka kvar på min praktik känns livet så pass bra att jag ignorerar den rösten. Jag har vart duktig och kommer fortsätta göra bra ifrån mig som glad amatör. För vem förväntar sig stordåd av en ljusskygg journaliststudent som knappt gått en termin på högskolan?
Jag till och med struntar i att tre av mina vardagar jobbar jag 12 timmar och de andra två tränar jag. Helgen går åt till att skriva uppsats och försöka bete mig som en normal människa runt mina vänner.
Men de är redan misstänksamma. De har märkt förändringen. De sträckta axlarna. Det lilla leendet som inte riktigt går att trycka ner. Men den största ledtråden, hon tackar nej till fika!
Det betyder bara en sak enligt mina vänner. Jag är lycklig och har fullt upp.
Livet är äntligen i rörelse igen för Lisa. Inget stilla sittande med näsan i böckerna och händerna fläckiga av bläck, inget mer ”Nej jag hinner inte träffas, jag måste skriva tre analyser tills imorgon.”

Livet som arbetande och fokuserad kvinna verkar passa mig. Vem trodde det?