Krönika nr2
0kommentarer
Jag bor bakom julgranen. Det är sant, mitt rum på min praktik ligger in bakom en gran och på bara en vecka har jag blivit en mästare på att vika kroppen i farten så att jag kommer in helt oskadd och utan att folk känner behovet av att ropa ”timber”! Men så började inte första praktikveckan.
Jag hade en incident där jag lyckades fastna med jackan i en granklyka, hela granen höll på att tippa över och jag grep tag i allt jag kunde greppa. Paniken körde runt i magen som inför backen i en bergochdalbana och svetten störtade fram i ansiktet. Jag lyckades få ett bra grepp om stammen och vinklade tillbaka granen i rät vinkel.
En lång utandning och ett sakta släppande av det krampaktiga greppet.
Jag vänder mig om och hör ett högt rassel följt av två klinkanden mot golvet. Jag slutar snabbt ögonen och hoppas på det bästa när jag sakta vänder mig om igen.
På golvet ligger två små röda kulor och tindrar upp mot mig.
Oskadda. Tack och lov.
Men nu idag, efter att jag lyckats träna in mina ninja-undanmanövrar så åker granen ut. Sorligt men sant.
Det är väll dags antar jag, men det känns som om granen blivit som en kär vän till mig på bara en vecka.
Jag har ju blivit ”hon som sitter bakom granen”. Har jag skrivkramp kan jag bara sitta och titta på den fina glittrande granen.
Men nu är det över. Nu ska den bort.
Hoppas den har uppskattat sällskapet lika mycket som jag gjort.
Ett nytt smeknamn kommer nu behövas, vad ska jag nu nämnas som? Praktikanten nummer två? Eller hon innan trappan? Det känns inte lika bra.
Nåja, allt tar ju slut så småningom. Min praktik har bara en vecka kvar och jag bävar inför slutet.
Inte bara för att jag ska ha skrivit en sex till åtta sidor lång rapport (som jag inte ens börjat på), men också för att jag verkligen har trivts här ute i verkligheten.
Bibliotekets mörka vrår och föreläsningssalarnas kalla stolar lockar inte lika mycket längre.
Jag som trodde jag skulle längta tillbaka till skolan hela praktikperioden.
Men nu är granen snart är borta. Hon som satt bakom granen slutar snart sin praktik.
Plugget och mitt vanliga smeknamn är på väg tillbaka in till min verklighet. Kulla-Lisa är snart tillbaka i allas munnar. Men jag kommer krampaktigt hålla kvar i min gran.
Bara lite till tänker jag njuta av det förgängliga.
För allt tar ju slut, så det gäller att njuta så länge det varar.
Kommentera