Livets små glädjeämnen.
0kommentarer
Hey yo!
Idag har mami och jag vart på Plantagen. Vad gjorde vi där då? Jo, vi letade krukor. Nu pratar jag inte små fönsterbleckskrukor, utan stå-som-grupp-på-verandan-krukor. Megakrukor helt enkelt. Vi små damer på 163 repektive 162cm konkade runt på monsterkrukorna genom hela affären och plockade samtidigt på oss andra blommor och krukfat mm.. Tillslut kommer det fram en sådan där förvirrad och genomstressad affärsarbetare som springer runt i affären utan att igentligen göra något, och frågar om vi behöver hjälp? Grabben var väll i min ålder och jag hade kunnat välta honom genom att blåsa på honom. Han ar lika smal som ett av de små staketen vi stod vid. Så vi lät honom hålla i några blommor och fat medans vi kånkade resten mot kasserna. Väl där fick vi lite gliringar som vilken bra träning det måste ha vart att bära på allt. Tack tack. Men vi kom äntligen därifrån iaf.
Annars har jag slängt iväg 8 nya jobbansökningar. Gissa hur många vi är uppe i nu? Jo kom igen, GISSA!
23.
Jag skojar inte.
23st.
Livet fortsatte sin vanliga gör-livet-surt-för-Lisa-gång, och det är dags för middag. Jag kan inte äta den för mamma glömde bort att jag är laktosintolerant. Jag får laga egen middag medans mamma och Sofia trycker i sig sin fantastiskt goda krämiga gräddiga sås... Jag får köttbullar och snabbmackaroner.
Helt plötsligt i bakgrunden hör jag ett ljud som brukar göra mig glad!
Glassbilen.....
Det var mitt liv folk! Jag hoppas att pappa snart hör av sig så att vi sticker och övningskör!
Se upp ute på vägarna, Ciao.
Saknar mitt långa hår...
Idag har mami och jag vart på Plantagen. Vad gjorde vi där då? Jo, vi letade krukor. Nu pratar jag inte små fönsterbleckskrukor, utan stå-som-grupp-på-verandan-krukor. Megakrukor helt enkelt. Vi små damer på 163 repektive 162cm konkade runt på monsterkrukorna genom hela affären och plockade samtidigt på oss andra blommor och krukfat mm.. Tillslut kommer det fram en sådan där förvirrad och genomstressad affärsarbetare som springer runt i affären utan att igentligen göra något, och frågar om vi behöver hjälp? Grabben var väll i min ålder och jag hade kunnat välta honom genom att blåsa på honom. Han ar lika smal som ett av de små staketen vi stod vid. Så vi lät honom hålla i några blommor och fat medans vi kånkade resten mot kasserna. Väl där fick vi lite gliringar som vilken bra träning det måste ha vart att bära på allt. Tack tack. Men vi kom äntligen därifrån iaf.
Annars har jag slängt iväg 8 nya jobbansökningar. Gissa hur många vi är uppe i nu? Jo kom igen, GISSA!
23.
Jag skojar inte.
23st.
Livet fortsatte sin vanliga gör-livet-surt-för-Lisa-gång, och det är dags för middag. Jag kan inte äta den för mamma glömde bort att jag är laktosintolerant. Jag får laga egen middag medans mamma och Sofia trycker i sig sin fantastiskt goda krämiga gräddiga sås... Jag får köttbullar och snabbmackaroner.
Helt plötsligt i bakgrunden hör jag ett ljud som brukar göra mig glad!
Glassbilen.....
Det var mitt liv folk! Jag hoppas att pappa snart hör av sig så att vi sticker och övningskör!
Se upp ute på vägarna, Ciao.
Saknar mitt långa hår...
Kommentera