lisaslilla

Regnet faller och himlen är igenmurat grå. Jag sitter nu halvfrisk/halvförkyld i soffan och gör ingenting. Vilket iof är en rejäl upphämtning från min plötsliga insjukning i mini-lunginflamationen. Fick feber, hosta och huvudvärk. Konstigt.. Jag som aldrig blir sjuk.. Anyway. Jag tänkte att eftersom det antagligen är samma väder för er som bor här i närheten så ska jag lägga upp lite information som muntrar upp er!

Trumvirvel.... Brrrrrrrr....TADAAA!

5 scenarion där jag vart dödligt generad!

Scen 1: Vi var i Italien med Internationella kursen för att hälsa på våra italienska vänner. Vi hade vart på bussresa till någon sjöstad som vart underbart vacker, men vi hade också promenerat hela dagen och alla var ganska trötta när vi klev av bussen. Jag står bredvid Erik och snackar lite när en av italienarna, Sahra, kommer fram. Hon tittar lite på mig, sedan sträcker fram sin hand och stryker den över min mage några gånger och tittar med putande läpp och medkännande ögon på mig. Sedan går hon bekymmerlöst iväg. Erik kämpar med att hålla inne ett stort garv och jag är så förolämoad och generad att jag inte kan göra annat än att gapa. Jag står som på film, som en guldfisk och gapar efter luft! Tilsslut får jag till en utandning och lycka få fram en frustning vilket får Erik, som tappert kämpat hittils, att släppa ut skrattet. Såklart ser jag inte det roliga i situationen vid det tillfället. Men nu kan jag det... Nästan iaf...

Scen 2: Jag var på besök i Thess gamla gymnasieskola ITG. Hon och klassen hade ett matteprov och blev vaktade av rektorn. Jag satt med hörlurarna inne och lyssnade på some old rock 'n' roll ;) Men plötsligt så vinkade han fram mig till Katedern. Oooops, tänkte jag, nu blir jag utslängd härifrån. Men nej, när jag kommer fram så tittar an klurigt på mig och ritar en ring på ett rutat papper i en av ruterna. Han tittar sedan triumferande på mig. Som den blondin jag är fattar jag inte vad han menar. Vaddå en ring? Vad pratar han för språk? Är detta ett Matte E tal? Varför tror han att jag kan det?... I min panik så kommer jag fram till att det bästa är att rita en exakt ring bredvid hans. Så det gör jag. Han tittar flrvirrat på min ring. Sedan på mig. Tillbaka på pappret. Ger ifrån sig ett litet frust till skratt och viskar: Jag tänkte vi kunde spela lite luffarschack... Behöver jag tillägga att jag blev galet generad? Nu kan jag iaf skratta åt det!

Scen 3: Högstadiet. Jag hade precis börjat i 7:an och ni vet ju att största skräcken är 9:ans basketklass? Så självklart lyckas jag den första veckan av min skoltid på Rosenborg så lyckas jag göra bort mig inför dem. Jag springer i korridoren med blicken mot mitt nya schema. Helt plötsligt så springer jag in i en männsklig vägg. Min kropp slungas med en väldig kraft rakt bakåt och landar med en duns på rygg. Väskan flög åt ett annat håll och innehållet är lite spritt över marken. Jag tittar upp på den som (enligt mig) skapade allt det här. Det är den snyggaste basketkillen i nian. Lång och allmänt underbar står han och glor på mig som om jag är en lerpöl som han måste hoppa över. Mitt ansikte fylls med rödfärg. Inte nog med det. Hela hans klass väller ut ur rummet och stannar och tittar på mig. Detta blir förmycket för mig. Tårarna hotar och mitt ansikte är totalt överhettat, kroppen är handlingsförlamad. Det bästa jag kommer på är att stänga ögonen. Jag blundar. Jag ser inte, alltså syns jag inte-principen. Jag hör hur folk muttrar åt mig, om mig och hur de går förbi. Tillslut blir det tyst och jag vågar öppna ögonen igen. Ingen där. Jag samlar ihop alla mina grejer och springar därifrån...

Scen 4: Gymnasiet. Stockholms KTH var och hade en liten monter i vår  hall på skolan. Jag, Amanda och Heyman tror jag att det var, stod och spanade in tjejen i montern. Vi kännde igen henne så jäkla väl... Tillslut kom vi på det! Det är ju hon som var med Kenny Starfighter!! -Vi måste fråga om det är så!! Men ingen vågar göra det.. Då kommer David förbi. Vi tre tjejer rycker tag i den stackars karln och trycker upp honom mot väggen och säger hysteriskt til honom att han MÅSTE fråga henne om hon var med i Kenny. Han tittar på henne och tycker också att det m,åste ju vara hon, så han går dit för att fråga. Jag och Amanda sticker ut våra huvuden runt hörnet för att se på. Helt plötsligt så pekar David på oss och säger - Det var dem som igentligen ville fråga. Hon tittar på oss och ler. Vi blir djupt generade då vi inser att vi måste se jävligt löjliga ut och dessutom lite stalker-varning.

Scen 5: Låg/mellanstadiet. Vi sitter på fritids och jag och mitt tjejgäng är längst inne i myshörnet och gör grek-flätor på varandra. Ni vet sådanna med trådar som man lindar in håret i? Tidigare hade jag under dagen lämnat en anonym fråga-chans-lapp i Gabriels sko. (Vem lämnar anonymt????) Helt plötsligt kommer han instörtande i det allmänna rummet och skriker frågande vem det är som ha frågat chans på honom?! VEM???!!! Jag sitter väldigt stilla. Rör mig inte. Andas inte. Lugnet kommer tillbaka och allt blir som vanligt igen. Efter tio minuter säger Klara: - Jag fattar inte varför han frågar vem det är, alla vet ju att det är du som är kär i honom. Alla utom han alltså.

NJUT ;)