Personligt
0kommentarer
Hejsan allihopa.
Äntligen har det sjunkit in. Det är sommarlov. Innebörden har inte etsat sig fast i huvudet först nu. Jag FÅR sova länge och vara uppe sent utan att ha dåligt samvete (vi vet ju att jag blir jättegrinig om jag inte får sova). Jag FÅR göra absolut ingenting under en hel dag, det är helt ok. Slappa hör till sommaren. Varför har inte allt det här sjunkit in i mitt sinne än? Jag tror att det har att göra med att jag har jobbat varje dag när jag inte har festat. Mitt liv har fortsatt som om det vore en arbetsvecka trots att sommarlovet faktiskt började för snart en månad sen. Tänka sig att man så snabbt åker fast i rutiner som man inte visste att man hade. Men nu när min första riktiga, lediga, slappa dag är här, så sjunker verkligheten in. Jag har sommarlov.
Vi håller på och flyttar, det är på riktigt nu. Det hade inte heller sjunkigt in riktigt kände jag. Visst vi har haft en massa visningar här hemma och vi har köpt ett nytt hus. Visst vi håller på och renoverar i det men.. *Pffffhhh*.. Vad gör det? Vi bor ju i vårt gamla hus fortfarande, jag hälsar fortfarande på Krister varje dag. Varje dag drar Gerhard samma skämt om att jag kanske borde gå till skolan snart? Är jag inte sen kanske? Jesus jag kommer sakna mina grannar. Visst jag har fått två gamla gubbar bredvid mig och ett äldre härligt par på kanten men.. Det är inte som mina homies här på Lundstorpvägen. Fatta det då? Jag kommer inte bo på Lundstorpvägen längre, nu gäller det nya. Jag är härmed Nydalavägen 100, 15251 Södertälje. Jisses.
Mitt liv har så förändrats sen jag började gymnasiet. Det har verkligen gjort en 180 snurr. Tack vare att jag träffat det mest underbara människor som finns. Alla som jag träffat på gymnasiet har jag tyckt om och skapat ett band med. Ingen försöker fejka vem de är, eller har baktankar i varje handling. En sån jävla lättnad om man jämför med högstadiet. Där hade jag det ett helvete med att passa in. Jag dög helt enkelt inte längre i deras ögon, mina vänner som jag haft sedan lågstadiet. Det sved, länge. Men jag har kommit över det nu. Jag har lärt mig av det och gått vidare. Om jag skulle prata med någon om det idag skulle jag säga att jag är skyldiga dem människorna ett tack. Dem hjälpte mig att bli så mycket starkare och säkrare som person. Tackvare dem är jag den personen jag är idag, och jag gillar mig.
Livet gör en massa konstiga snurrar och loopar. Det gäller att hänga med och klamra sig fast, men också veta när man ska släppa taget. Man lär så länge man lever, det är då ett ordspråk som man kan relatera till. Många av er som började läsa kom inte längre än till halva texten innan ni slutade. För cheesy tyckte ni säkert, eller så vart ni kanske illa tillmods och tyckte att det var för personligt. Var det för personligt skulle jag inte lägga ut det här :) Läs och reflektera tycker jag att ni ska göra. Man vet aldrig vad det är som kommer forma en förens det är i historian. Hoppas att jag har inspirerat någon eller att någon blev otroligt irriterad på texten. Vilket som berörde den någon.
Det är allt man kan begära utav något för att det ska ha mening. Att det berör.
Äntligen har det sjunkit in. Det är sommarlov. Innebörden har inte etsat sig fast i huvudet först nu. Jag FÅR sova länge och vara uppe sent utan att ha dåligt samvete (vi vet ju att jag blir jättegrinig om jag inte får sova). Jag FÅR göra absolut ingenting under en hel dag, det är helt ok. Slappa hör till sommaren. Varför har inte allt det här sjunkit in i mitt sinne än? Jag tror att det har att göra med att jag har jobbat varje dag när jag inte har festat. Mitt liv har fortsatt som om det vore en arbetsvecka trots att sommarlovet faktiskt började för snart en månad sen. Tänka sig att man så snabbt åker fast i rutiner som man inte visste att man hade. Men nu när min första riktiga, lediga, slappa dag är här, så sjunker verkligheten in. Jag har sommarlov.
Vi håller på och flyttar, det är på riktigt nu. Det hade inte heller sjunkigt in riktigt kände jag. Visst vi har haft en massa visningar här hemma och vi har köpt ett nytt hus. Visst vi håller på och renoverar i det men.. *Pffffhhh*.. Vad gör det? Vi bor ju i vårt gamla hus fortfarande, jag hälsar fortfarande på Krister varje dag. Varje dag drar Gerhard samma skämt om att jag kanske borde gå till skolan snart? Är jag inte sen kanske? Jesus jag kommer sakna mina grannar. Visst jag har fått två gamla gubbar bredvid mig och ett äldre härligt par på kanten men.. Det är inte som mina homies här på Lundstorpvägen. Fatta det då? Jag kommer inte bo på Lundstorpvägen längre, nu gäller det nya. Jag är härmed Nydalavägen 100, 15251 Södertälje. Jisses.
Mitt liv har så förändrats sen jag började gymnasiet. Det har verkligen gjort en 180 snurr. Tack vare att jag träffat det mest underbara människor som finns. Alla som jag träffat på gymnasiet har jag tyckt om och skapat ett band med. Ingen försöker fejka vem de är, eller har baktankar i varje handling. En sån jävla lättnad om man jämför med högstadiet. Där hade jag det ett helvete med att passa in. Jag dög helt enkelt inte längre i deras ögon, mina vänner som jag haft sedan lågstadiet. Det sved, länge. Men jag har kommit över det nu. Jag har lärt mig av det och gått vidare. Om jag skulle prata med någon om det idag skulle jag säga att jag är skyldiga dem människorna ett tack. Dem hjälpte mig att bli så mycket starkare och säkrare som person. Tackvare dem är jag den personen jag är idag, och jag gillar mig.
Livet gör en massa konstiga snurrar och loopar. Det gäller att hänga med och klamra sig fast, men också veta när man ska släppa taget. Man lär så länge man lever, det är då ett ordspråk som man kan relatera till. Många av er som började läsa kom inte längre än till halva texten innan ni slutade. För cheesy tyckte ni säkert, eller så vart ni kanske illa tillmods och tyckte att det var för personligt. Var det för personligt skulle jag inte lägga ut det här :) Läs och reflektera tycker jag att ni ska göra. Man vet aldrig vad det är som kommer forma en förens det är i historian. Hoppas att jag har inspirerat någon eller att någon blev otroligt irriterad på texten. Vilket som berörde den någon.
Det är allt man kan begära utav något för att det ska ha mening. Att det berör.
Kommentera